Jag vet inte ens varför jag ligger här och tänker så som jag gör, som om hela mitt liv vore ett stort svart hål. Riktigt så är det ju inte. Jag har min familj, min underbara sambo och dotter. Jag har min mamma och hennes man, och min pappa. Jag har ett helt släkte som bryr sig om mig och tycker om mig för den jag är. Jag har några få vänner, även om man kan börja fundera på vilka som är ens vänner ibland. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig ensam. Det känns precis som om jag har förlorat allt. Att jag står ensam i ett hörn. Att mitt liv vore ett stort svart hål mitt ute i ingenstans.