Min kära syssling sa till mig att hon är glad för att hon äntligen hittat sin släkt, dvs vår släkt. Allt jag kan säga är kul för henne. Tråkigt värre blir det ju dock när hon verkligen upptäcker hur släkten är. Att alla är värda en andra chans osv. kan jag inte hålla med om. Släkten är som den är och dom kommer aldrig att ändras. Egoismen har alltid regerat och kommer alltid att göra. Enda kontakterna jag har på den sidan är min far + faster och jag nöjer mig så. Resten ger jag inte mycket för. Sen som jag sa till min syssling: Varför ska jag ge dom en andra chans för när dom ändå bara skiter i mig?